Svek
Steve Sem-Sandberg
s., dallo svedese
Festivaletteratura tradimento

Sveket har djupa rötter. Det har också detta ord, som enligt den ordbok som Svenska Akademien ägnat sig åt att försöka sammanställa ända sedan Akademien bildades på slutet av 1700-talet - ett arbete som ännu pågår: man hade förra året hunnit fram till bokstaven U - enligt denna ordbok går ordet tillbaka till den allra äldsta skrivna svenskan: runsvenskan. Svek är en substantivering av verbet svika som kan ha många delvis överlappande betydelser. Svika som i att brista, att ge vika, att " inte tåla trycket"; men också betydelse av att förråda någon eller något. Det intressanta är att svenskan till skillnad från många andra gör ingen skillnad mellan alla dessa betydelser. Ett och samma ord får täcka dem alla. Att förråda sitt land eller sina principer, att svika sina vänner, att vara otrogen mot sin hustru eller att inte längre kunna lita på sitt eget minne: vad som än sviker så bärs det upp av detta enda ords fyra bokstäver. Ett svek blir något oryggligt, något ofrånkomligt. Det blott fyra bokstäver långa men massiva ordet har stått där mitt i språket sedan urtiden, som ett träd. Och även om kronan klippts och stammen kapats för att - för parafrasera ett annat svåröversattbart uttryck "klippa huvudet av skammen" - så förgrenar sig rottrådarna i ändlösa betydelsenästen därunder. För översättare är detta svenska rot-ord på fyra bokstäver föremål för ändlösa grubblerier. Min tyska översättare skrev i ett brev att hon försökt översätta ordet det med "Verrat". Men det täckte inte betydelsen. Sedan försökte hon med "Treulosigkeit". Det täckte inte betydelsen heller. De flesta andra språk skiljer, som tyskan t ex, skiljer på en personlig och så att säga opersonlig svekhandling. På engelska you betray a cause or a country, men you let somebody down. Det går naturligtvis att betray även en person på engelska, men för att kunna ordet betrayal måste en tredje part vara inblandad. Svenskans svek är ett svek mellan två, där en part sviker och en annan blir sviken; men ordet svek står också för ett förräderi av en högre art. Och är det också ibland. Jag har ibland undrat varför ordet svek så lätt kan täcka båda dessa olika betydelser. Är det det faktum att Sverige som neutral nation inte varit i krig de senaste 200 åren, att ordet förräderi s a s inte uppdaterats sedan? Eller är det den svenska välfärdsstaten som spökar igen genom att inte göra någon åtskillnad mellan sak och person, och av alla medborgare fordrar samma obrottsliga lojalitet. Eller är det den protestantiska pliktmoralen? Omöjligt att säga. Jag vet bara att jag i alla mina romaner envist kretsat kring något eller några av de många betydelser detta enda ord har. Och kanske är det så en författare måste arbeta. Godheten visar oss ständigt samma tillitsfulla ansikte. Dess betydelse står fast och ordet betyder samma sak på alla språk. Medan däremot sveket, det ligger i dess natur, gör det möjligt för en författare att följa ondskans förgreningar även långt in i gömmor där man skulle tro att den inte fanns. Och också litteraturen själv, det måste vi i anständighetens namn medge, talar med kluven tunga. Litteraturen talar både klarspråk och ljuger. På samma gång. Svenskans möjligheter till substantiveringar och substantivsammanställningar ger den författare som kan sitt språk ändlösa möjligheter att på en gång vara ett ord trogen och att svika det med tusentals nya bibetydelser.

Il tradimento ha radici profonde. Le ha anche questa parola che, secondo il dizionario che l’Accademia di Svezia si dedica a realizzare dalla fine del Settecento, quando fu fondata – lavoro non ancora ultimato: l’anno scorso si è arrivati alla lettera U – risale allo svedese scritto più antico che ci sia: quello runico. Svek è il sostantivo derivato dal verbo svika, che può avere molti significati solo parzialmente sovrapponibili. Svika come 'schiantarsi', 'cedere', 'non reggere alla pressione'; ma anche tradire qualcuno o qualcosa. L’aspetto interessante è che, a differenza di molte altre lingue, lo svedese non opera una distinzione tra tutti questi significati. Una sola parola li copre tutti. Tradire la patria o i propri principi, mostrarsi sleali verso gli amici, essere infedeli alla moglie o non potersi più fidare della propria memoria: in qualsiasi cosa si venga meno, a reggere il concetto è quest’unica parolina di quattro lettere. Uno svek è qualcosa di irrevocabile, ineluttabile. Questa parola pregnante, pur se di sole quattro lettere, campeggia al centro della lingua da tempi immemorabili, come un albero. E anche se la chioma è stata potata e il fusto è stato reciso per gettarsi alle spalle la vergogna e smettere di fustigarsi, le barbe delle radici si ramificano in infiniti nidi sotterranei di significati.

Per i traduttori questa radice di quattro lettere è causa di perenni lambiccamenti. La mia traduttrice tedesca mi scrisse in una lettera di aver tentato di renderla con Verrat, ma questa traduzione non ne copriva interamente il significato. Poi aveva provato con Treulosigkeit, ma anche qui la copertura non era totale. La maggior parte delle lingue, come per esempio il tedesco, distingue tra un atto di svek sul piano personale e, per così dire, su quello impersonale. In inglese you betray a cause or a country (si tradisce una causa o un paese) ma you let somebody down (si viene meno a un impegno verso qualcuno). Naturalmente in inglese si può anche betray ('tradire') una persona, ma per poter usare la parola betrayal è necessario il coinvolgimento di terzi. Lo svek svedese avviene tra due parti, in cui una è sleale e l’altra subisce la slealtà. Ma la parola svek rappresenta anche un tradimento di genere più alto, e a volte lo è anche. Mi capita di chiedermi perché la parola svek riesca a coprire con tanta facilità entrambi i significati. Dipende forse dal fatto che, in quanto nazione neutrale, da duecento anni a questa parte la Svezia non ha più partecipato a una sola guerra, e che la parola förräderi, 'tradimento', non è stata per così dire aggiornata da allora? O è forse il fantasma del welfare state svedese a ricomparire cancellando la distinzione tra causa e persona e pretendendo da tutti i cittadini la stessa indefessa lealtà? O forse è l’etica protestante del dovere?

Impossibile stabilirlo. Io so solo che in tutti i miei romanzi ho ostinatamente girato intorno a uno o più dei tanti significati di quest’unica parola. E forse è così che deve lavorare uno scrittore. La bontà ci mostra sempre lo stesso volto fiducioso. Il suo significato rimane stabile e la parola significa la stessa cosa in tutte le lingue. Al contrario lo svek – è nella sua natura – dà a uno scrittore la possibilità di seguire le diramazioni del male fino ad angoli reconditi in cui non ci si aspetterebbe di trovarlo. E anche la letteratura stessa – dobbiamo ammetterlo, per correttezza – ha la lingua biforcuta. La letteratura parla a chiare lettere e insieme mente. Le possibilità offerte dalla lingua svedese di sostantivare e combinare sostantivi diversi dà allo scrittore che conosce bene la sua lingua infinite possibilità di essere fedele a una parola e nello stesso tempo tradirla con migliaia di nuovi significati secondari.



Festivaletteratura

con il sostegno di

Festivaletteratura